Detta skrevs av flyghistorikern Bo Widfeldt inför Havsresan 1990, då vi senast letade efter Mosquitoplanet.
Under det andra världskriget störtade, havererade eller nödlandade drygt 300 främmande flygplan i Sverige. Till dessa kommer ett inte ringa antal utländska flygplan som hamnade i vattnen runt Sveriges kuster.
Flera hundra omkomna flygare (eller besättningsmedlemmar) påträffades utmed våra kuster och begravdes senare i Sverige. Drygt 100 allierade flygare (brittiska och amerikanska) lyckades även fly från Danmark, Norge ja till och med från Tyskland till Sverige. Totalt internerades 1400 allierade flygare i Sverige 1940-45!
Det flygplan vi nu letar efter är av typen De Havilland Mosquito. Totalt tillverkades i England närmare 8000 exemplar av detta plan. Typen användes efter kriget även inom det svenska flygvapnet med beteckningen J 30.
Det nu aktuella planet tillhörde den nyzeeländska 487:e Squadron inom RAF och var av typen F.B.VI vilket innebär att det var avsett för attackuppdrag. Toppfarten låg på 576 km/tim och planet hade två Rolls Royce Merlin 21 motorer på vardera 1.460 hk. Topphöjden anges till drygt 10.000 meter och räckvidden var närmare 300 mil. Med full last vägde planet omkring 9,5 ton efter start. Spännvidd: 16,5 m, längd: 12,35 m. Beväpningen utgjordes av 4 st 20 mm kanoner samt 4 st 7,9 mm kulsprutor. Dessutom kunde planet medföra omkring 1.000 kg bomber.
Besättningen utgjordes av två man – en förare och en navigatör.
Den 21 mars 1945 genomförde RAF ett överraskande attackanfall mot Shellhuset i Köpenhamn. Sedan 1944 använde Gestapo Shellhuset som högkvarter. Huset hade byggts i armerad betong strax innan kriget och under hösten 1944 hade flera våningar inretts som fängelse för motståndsmän och andra oppositionella. Den 21 mars 1945 fanns 26 fångar i Shellhuset förutom 100-talet tyskar tillhörande det fruktade Gestapo.
Våren 1945 hade den danska motståndsrörelsen drabbats av en rad motgångar. Flera ledare hade gripits av Gestapo och risken att stora delar av organisationen skulle smulas sönder var direkt överhängande. I ett telegram till London vädjar man om hjälp:
”-Militära ledare arresterade och planer är i tyskarnas händer. Situationen har aldrig tidigare varit så desperat. Vi omgrupperar, men behöver hjälp. Bombning av Gestapos högkvarter i Köpenhamn skulle ge oss andrum. Om den danska motståndsrörelsen anses ha något värde måste ni hjälpa oss utan hänsyn till priset. Vi kommer aldrig att glömma RAF och er om ni kommer.”
I England hade planeringen av ett anfall redan preliminärt planlagts. I gryningen startade 20 Mosquito eskorterade av 31 Mustangjaktplan. Totalt medfördes 44 st 250 kg bomber. Attacken genomfördes i två vågor med inflygning på lägsta höjd söderifrån. För tyskarna kom anfallet helt överraskande. Flyglarmet ljöd samtidigt som första bomben träffade Shellhuset klockan 11.15.
En Mosquito kolliderade med en belysningsmast och störtade i ett bostadshus varvid 12 civila omkom. Det brinnande vraket kom i det senare skedet av anfallet att utgöra en förvillande faktor. Flera efterföljande plan fällde otvetydigt sin last över ”fel mål”. I Gestapos högkvarter utbröt panik och i den allmänna förvirringen lyckades 18 motståndsmän att rymma. Samtidigt omkom ett 50-tal tyskar.
I omgivningarna runt Shellhuset omkom samtidigt 123 civilpersoner varav 87 skolelever! Som tidigare nämnts störtade en Mosquito i Köpenhamn och dessutom träffades en Mustang av luftvärn och störtade i Faelledparken.
Klockan 08.45 startade F/Lt David Pattison (förare) och F/Sgt Frank Pygram (navigatör) tillsammans med sex andra Mosquitoplan från 487:e Squadron från en framskjuten basering i England. Strax efter själva anfallet meddelade Pattison över radio att han var ok men att flygplanet träffats av luftvärnseld. Han sade sig ha för avsikt att flyga österut mot Sverige. Vid 11.30-tiden passerar flygplanet på låg höjd över Ven med östlig kurs. Kraftig rökutveckling syntes från vänster motor. Planet fortsatte över ön och dök strax därefter (kl 11.35) ner mot vattenytan OSO om Hakens fyr. Ögonvittnen påstår att man sett besättningen klättra ut på planets vinge innan det plötsligt sjönk i det blåsiga vädret!
Kring haveriet utanför Ven finns flera frågetecken. Var ligger vraket? Varför påträffades aldrig besättningen? Hade den tagit sig ut ur kabinen hade man flytvästar som borde hållit dem flytande. Vattnet var kallt och kanske hade de två knappast överlevt längre än 15-20 minuter! Troligt är att flygplanet mycket snabbt försvunnit under ytan och att besättningen omedelbart drunknat. Hade männen klarat sig ur planet hade de säkert anträffats av de fartyg som dirigerades från Landskrona och Helsingborg.
Pattison och Pygram är dock fortfarande 45 år efter haveriet (1990, red. anm) rapporterade som saknade (MIA) -och har sålunda inga kända gravar. Syftet med eftersökningen den 8-9 juni 1990 är sålunda att för det första fastställa flygplanvrakets position och allmänna status -och för det andra klarlägga huruvida besättningen medföljt flygplanet till botten.
© Bo Widfeldt Air Historic Research 1990-2013.
Återges med tillstånd av författaren.